BEYONCE

Hej favoriter! Mitt liv springer ifrån mig, lite så. Eller egentligen inte, egentligen är det ju nu min lugnare period börjar, när jag jobbat klart mina pass på bageriet, egentligen är det nu jag borde hinna med saker. Men jag är sån, jag är mest produktiv när dagen är fullspäckad. Då tycks jag också, förutom det dagen är fullspäckad med, hinna med att sminka mig, duscha, blogga, vara barnvakt, rida båda hästarna och se på film. Nu hinner jag knappt något alls, fast jag inte har något alls att göra, nästan. Förstår ni vad jag menar? Haft några paradoxala lugna fullspäckade dagar nu, med andra ord.

Hur mår ni? Känns det okej att vara tillbaka i rutinerna i skolan igen? Eller känns det jobbigt och trist? Hur som helst så tycker jag att det känns alldeles okej att inte gå i skolan. Mina dagar fylls av hästar, farmor och piano. Strosa runt i Moas linne som luktar som Moa och njuta av att hon snart kommer och hälsar på mig. Sjunga högt och vara hysterisk över Beyonce. Innan vi går vidare nu – Beyoce’s framträdande på VMA’s. All heder åt Rihanna, hon är drop dead amazing, och Drakes tal till henne fick väl alla att dö lite inombords? MEN. Men. Beyonce. Ok, ni som tittade: hennes ”Pray you catch me” – I cried. Vet inte om alla uppfattade det, det gjorde inte jag första gången jag kollade, men när jag fattade sen. (KOLLA HELA HENNES FRAMTRÄDANDE HÄR) Under första numret står Beyonce med sina dansare runt sig, klädda liknande änglar. En efter en föll de ihop till backen till ljudet av skott. Tillslut står bara Beyonce kvar, och bakom henne ser man en mörkhyad man komma fram, iklädd svart huvtröja. När hon faller, så fångar han henne, och hjälper henne upp på fötter igen, och stöttar henne tills hon går vidare framåt. Mannen bakom henne föreställde Trayvon Martin, som blev skjuten till döds, 17 år gammal, och ”änglarna” som föll var en hyllning till Black Lives Matter rörelsen. Så jävla fantastiskt. Orden räcker inte till, ni måste faktiskt kolla på det, det är så jävla underbart och jag på riktigt gråter varje gång. Var fullkomligt hysterisk första gången jag såg det. Hon har så mycket makt i sitt namn, av att vara den hon är, och att använda den till att predika det hon gör – hatten av. *Ryser i hela kroppen.*

Okej, what else? Hästarna är magiska. Båda hoppade i helgen, och Dini var jätteduktig med tanke på att det är ganska svårt att vara Dini. Och Da Vinci. Är det någon som är lika fantastisk som Beyonce, så är det han. Hoppade en liten bana på ca 1,15 – film finns på min Instagram @annahelleberg. Helt makalöst fin var han. Imorgon ska nog båda hästarna trimmas på banan innan jag åker med Anna, min tränare, och tävlar. Tre unghästar ska med och det blir en lång dag, och hästar hela dagen. Bra träning inför Skåne. Ser fram emot att bolla lite tankar och ideer med Anna som är, och har varit sålänge hon varit i mitt liv, en av de största förebilderna jag har. Behöver lite input från just henne känner jag. Skåne, hästarna, livet, jag. Anna är bäst, så är det bara.

Nej, nu ska jag sova. Lång och mycket dag imorgon. Och jag måste hinna se Beyonces framträdande ca 12 gånger till innan jag somnar. Fantastiska kvinna…..

Bildresultat för beyonce vma 2016 pray you catch me

blogstats trackingpixel

DEN DAGEN

God morgon favoriter. IDAG ÄR DET DEN DAGEN. Stallet är gjort och i skrivande stund sitter jag på bussen mot Karlstad. Just like the old days, fast utan stress, utan press, och utan ångest – bara lycka. Sitter och flinar som om jag släppt en smygfis, fast jag i själva verket bara tänker på henne. Snart framme, mindre än en kvart kvar. Och planen? Lunch i Karlstad innan Lillerud, och sen hem till Moa, smita till affären och handla lite gott tills ikväll, och sen dricka te, äta choklad, se på film, och prata om killar som är skräp. Det känns lite overkligt nästan, som jag längtat efter den här dagen och efter HENNE. Snart boo, snart……

blogstats trackingpixel

24 AUGUSTI

Hej favoriter. Mår ni bra, har ni haft en bra dag? Tell me!

Min dag började i Mellerud på ett litet fik med Hanna. Vi är nog ganska lika Hanna och jag, men ändå väldigt olika, haha. Mycket skinn på näsan, starka åsikter och starka viljor. Inte rädda för att diskutera och ta plats. Sätter oss inte ner. Och det älskar jag, älskar modet. Och vi håller inte alltid med varann, men det är okej – det blir mer tänkvärt och det är både nyttigt och intressant att se och höra ur någon annans perspektiv. Och så är det kul att bara träffa en kär och saknad vän.

Väl hemma åkte jag till stallet. Red Dini först, och han var nog trött efter igår, precis som jag misstänkt, så han fick ett lugnare pass på banan. Verkligen inget pass jag vill lägga på minnet, men vi lägger det på rutinkontot. Klapp på halsen, duktig. Man får vara trött, det är okej, och det är inte konstigt om han BLIR trött, det är mycket han måste snappa upp nu, och efter igår så var han helt, helt, helt, helt slut i huvudet. Lilla skrutten. 

Da Vinci där emot var inte ett dugg trött alls. Han fick en lite dålig start med någon som åkte förbi på rullskidor. Såg döden i vitögat. Tog ett tag innan han landade efter den skräckupplevelsen, och innan han vågade slappna av och andas ordentligt – men då jäklar. Mjuk och fin, frustade och kom ner i en trevlig lägre form där han är bekväm och kan arbeta på rätt sätt. Mycket volter och serpentiner, rida innanför spåret, hitta sin egen balans. Flytta honom, öppna och sluta, skänkelvikningar i både trav och galopp. Mer än duktig.

Och efter stallet? Soffan med familjen. Kolla idol, dricka te och äta farmors kakor. Njuta av vetskapen att jag inom några timmar är hos Moa, min Moa. Nyper mig i armen och kan inte förstå vad jag gjort för att få ha den vackra varelsen i mitt liv. Och nu ska jag sova, innan jag faktiskt får åka till henne. Båda hästarna ska promeneras imorgon innan jag åker, så alarmet ställt på tidigt. Men det är som att vakna på julafton när man var liten – man var inte trött, bara lycklig. Natti favoriter, och ha en fin dag imorgon.

blogstats trackingpixel

SÅHÄR NÄRA DÖDEN

00:02, back at it again. Mitt i natten, håret i en trasslig fläta, och i pyamasshorts och sport-BH. 

Har ni haft en bra dag favoriter? Det har jag, verkligen. Red inte alls i morse, har inget minne av att ens ha stängt av alarmet? Så jag fick en sovmorgon istället, vilken såklart inte var så tokigt det heller. Åt frukost framför Grey’s Anatomy och landade sen framför pianot, och smidde planer med Moa. På Torsdag beger jag mig dit, till henne. Går med henne på Lillerud på Torsdag eftermiddag, och sen ska vi mysa Torsdag kväll och hela Fredag. Lyx. Ska bli lite konstigt att spatsera in på skolan igen, där jag spenderat så mycket tid och där jag spenderat de tre bästa, men utan tvekan tuffaste åren i mitt liv. Hälsa på mina lärare, men framförallt, spatsera fram i Lilleruds korridorer hand i hand med min genom tiderna absolut bästa vän. Längtar.

Red i alla fall hästarna efter lunch. Da Vinci trimmades med lite markarbete på banan. Red fram honom som vanligt, hittade gas och broms, mjuka sidor, stöd på bettet men utan att bli tung, och låta honom hitta sin egen balans där han är stark. Han är så magisk att rida nu Da Vinci, det känns så enkelt alltihop. Hade två små räcken framme, och en liten oxer. Oxern och ena räcket på varsin diagonal så jag kan hoppa dem på en åttvolt, och andra räcket på ena långsidan. Bara göra det enkelt, rulla på i samma takt, samma rytm, hitta ett bra flyt och en bra balans, och sen bara låta honom rulla. Man hade kunnat ställa en klocka efter honom. Hittade rätt direkt, samma takt hela vägen till och efter hindren, landade i balans och var hela tiden i ”uppförsbacke”. Tusen klappar och beröm till honom idag, min stjärna.

Dini skulle få gå ut idag efter några trimpass på banan. Allt gick jättebra, travade långa sträckor innan vi kom in i skogen. Där hoppade det fram ett rådjur cirkus två meter framför oss och Dini var såhär nära döden. Han på riktigt satte sig ner och höll på att trilla ner i den lilla bäcken bredvid oss. Han trodde han skulle dö, JAG trodde han skulle dö. När han stod där och jag kände hela hästen ticka som en bomb i takt med hans hjärtslag och väntade på att han skulle kasta sig om och fly, så klappade jag på honom, pratade med honom, lugn och fin. Han flydde inte. Faktum är att han inte rörde sig alls. Han var helt paralyserad. Tillslut hoppade jag av honom och gick en liten bit, så han skulle få andas lite. Resten av ridturen var han väldigt tittig och spänd såklart, men ack så duktig, lilla modig. Fräste i backarna, tveksam emellanåt, men ändå. Sju år i kroppen, men fyra i huvudet, så får man tänka på honom. Han ÄR grön och oerfaren, det fattas några år på hans rutinkonto, och det är okej. Han är jätteduktig och en fantastisk ponny. Man måste bara låta honom växa, framförallt mentalt, i hans egen takt. Lilla skrutten.

Väl hemma och efter middagen har kvällstimmarna spenderats framför Harry Potter. Varje gång jag ser de filmerna eller läser böckerna, hon är ett geni. JK Rowling. På riktigt, *ryser* vilken magisk människa. (Hängde ni med? Magisk människa? *BADAM TISH*) Hatten så jävla mycket av.

Nu ska jag krypa till korgs. Imorgon SKA jag rida före frukost, för att möta upp en kompis i Mellerud för en fika. Låter som receptet för en bättre dag. Natti favoriter.

blogstats trackingpixel

TILL DIG SOM GÅR I SKOLAN

23 Augusti. En Tisdag. En helt vanlig Tisdag. De flesta av mina läsare går nog i skolan, såhär en helt vanlig Tisdag. Kanske har någon terminens första prov. Kanske får man första deadlinen. Kanske får man en spännande uppgift att bita i. Men för någon är den här helt vanliga Tisdagen en helt ofattbar Tisdag.

Om du som läser just nu är en av de som har en helt vanlig Tisdag, så är jag jätteglad för din skull. Om du inte vill, så behöver du inte fortsätta läsa – men om du ändå väljer att göra det, så ber jag dig förstå. Se det ur min synvinkel. Jag försöker inte få någon att hata skolan. Jag försöker inte uppmuntra någon till att känna samma frustration över skolan som jag gör. Men jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att den här helt vanliga Tisdagen så vaknar någon med en klump i magen. Någon går snabbt förbi spegeln för att det är för jobbigt att möta de rödsprängda, söndergråtna ögonen från nattens tårar. Någon som är ”sjuk”, för det är en enklare utväg. Någon som krigar för att ta sig ur sängen. Någon som inte klarar att ta sig ur sängen. Någon som vaknar upp med en känsla av otillräcklighet. Ensamhet. Ångest. Oro. Rädsla. Panik. Och för de personerna, så är den här helt vanliga Tisdagen den största utmaningen de någonsin mött. Precis som imorgon kommer vara. Och Torsdag. Och Fredag. Och till er, så ber jag fortsätta läsa.

Jag fick en gång kommentaren från en person jag älskar: ”Du tycker verkligen inte om skolan du!” Stopp. Ok. Hmm. Jag kände tårarna trycka på och mest ??????? Du kloka, fina människa, SÅG du hur hårt jag slogs och krigade? Såg du hur mycket mod det krävdes för mig att gå till skolan? Jag mötte vänner som jag älskar mer än allt, lärare som tog fram det absolut bästa i mig och som jag ser jättemycket upp till – men jag mötte också ett system som bröt ner mig, steg för steg. Som spottade på mig. Lärde mig att min förmåga att dölja vad jag inte kan är vägen till framgång. Lärde mig att min sämsta prestation är vad som avgör mitt värde. Fick mig att känna mig otillräcklig. Lärde mig att jag måste vara perfekt, alltid. Att hur mycket bra jag än gör, så är det ett misstag som väger tyngst. Att det spelar ingen roll vad jag kan, bara jag har bra betyg. Att min smarthet baseras på hur väl jag kan använda stilmedel under ett tal för minst 15 personer i 3-7 minuter om hur det svenska språket påverkas av anglicismen. Och är man en ambitiös elev, med en vilja att prestera om man så stryker med på kuppen, så går man sönder under ett sånt system. Den pressen, att man måste vara perfekt, alltid, den orkar man inte med. Tillslut gör man ett misstag, har en dålig dag, är mänsklig, och då står man där. Du räckte inte till. A:et blev ett B eller ett C, och som med en blinkande skylt i ansiktet kommer beskedet att för vidare studier krävs ett betygssnitt som du nu inte längre år upp till. Attans. Men du kan ju alltid läsa upp det efteråt? Visst, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att jag gjorde ett misstag genom att vara människa, och för det så straffas jag med att allt positivt jag gjort i kursen är som bortblåst, och det får jag nu läsa upp senare i livet. Jag får med andra ord en ny chans att gömma att jag är människa.

Om det finns elever som på allvar somnar med en känsla att de inte vill vakna upp, så är systemet ett allvarligt problem. Skolverket hoppar in som ilskna bin när de får höra att man måste baka tårta när man trillar av på ridgymnasierna, då det kan skapa känslor av misslyckande och ångest. Stopp. Ok. Hmm. Jag grät när jag läste det, i ren frustration. Skolverket kollar alltså. De finns och de har makt att göra skillnad. De kollar elevernas välmående. Att ta bort ”tvångstårtan” var att skratta oss i ansiktet. Det hade varit bättre att inte reagera på något alls, än att ta upp en sån struntsak när det finns så mycket annat, så otroligt mycket viktigare saker att diskutera. Jag har några frågor till er, bara för att förtydliga: Vet ni hur många gånger jag fått hålla om min bästa vän i en panikattack inne på skolans toaletter? Vet ni om att min fysiklärare fick ringa kuratorn för att alla grät på fysiklektionen? Vet ni att när mina lärare frågade hur det var så bröt jag ihop? Hur många gånger jag flytt lektionerna i tårar? Hur många gånger folk inte kunnat ta i mig? Vet ni hur många gånger jag gråtit mig till sömns? Hur många gånger jag vaknat upp och fått SLÅSS för att ta mig ur sängen? Hur många nätter jag vaknat i panik? Vet ni hur jag inte kunnat andas innan ett muntligt anförande? Hur jag grät hos min syster när det gick sämre på ett prov? Vet ni hur min mamma fått lägga undan mina böcker för att jag inte vågat själv? Vet ni att jag grät i ångest varje kväll i 2 år? Vet ni hur jag bitit ihop med min läxhjälp för att inte få fullständig panik? Vet ni om att två av mina närmaste vänner legat på psykakuten? Vet ni om att jag ofta satt i baksätet och grät på väg mot skolan? Vet ni om hur livrädd jag var för att gå dit? Vet ni om hur livrädd jag är att min fina, älskade kusin som går första året på gymnasiet ska hamna där? Vet ni om att ni blundar för det här, och fokuserar på tårta?

Jag är inte ensam, tyvärr. När jag bloggade om detta för första gången för 1,5 år sen ungefär, så fick jag en drös meddelanden av framförallt tjejer i min ålder som kände igen sig i mina ord. Som inte visste var de skulle vända sig, vad de skulle göra. Jag vet inte heller. Problemet ligger inte hos oss. Det handlar inte om tonårsfasoner eller skoltrötthet, det handlar om att sätta spår i huvudet på eleverna. Jag slåss fortfarande, och jag går inte ens i skolan längre, men det spelar ingen roll, för de ärren sitter i min själ. Jag slåss mot bilden betygssystemet satte upp av mig, och bilden jag själv och människor omkring mig satte upp av mig. För ett år sen kunde jag inte se mig själv i spegeln. Jag var en mager skugga av den tuffa, kaxiga tjejen jag brukade vara. Självklart inte bara skolans fel, livet i allmänhet fällde krokben på mig, men skolan spelade större roll för mina mentala kamper än vad jag ibland vill erkänna. Det finns saker jag sagt högt en gång. Jag vet hur det är att vara livrädd. Jag vet hur ont det gör, och hur frustrerande det är att möta folk som påstår att det är ett ”val man gör”, ”tänk positivt”, eller att ”du tycker verkligen inte om skolan du!” Jag vet hur det är att bita ihop och tänka ”bara lite till”, även fast man tappat allt man är på vägen dit. Hur det är att vakna med en klump i magen som äter upp en inifrån. Hur det är att gråta sig till sömns, att slåss mot sina huvudspöken varje dag. Hur man sakta men säkert dör.

Och till er som vet vad jag menar. Till mina ambitiösa och uppgivna läsare, mina nedtryckta och underskattade. Till er som känner er otillräckliga, värdelösa. Till er som slåss i uppförsbacke. Till er som håller med mig och som förstår vad jag menar. Till er som fått en idiotstämpel av ett matteprov. Till er som gråtit på natten för att vaknar upp med en klump i magen. Till dig som går sönder i skolan – stopp. Steg tillbaka, ta av skygglapparna en stund. Andas. Lugn och fin, och lyssna på mig. Det är inte värt det. Jag har gått omvägen, och kan med handen på hjärtat säga att det är inte värt det. Jag önskar varje dag att jag inte låtit mig pusha mig själv så hårt. Mitt största misstag var att offra mitt välmående för att få bra betyg, att sätta mig själv åt sidan för att låta systemets bild av mig ta över. Jag vill inte se någon gå den omvägen. Jag mår bra nu, jättebra faktiskt. Jag älskar mig själv och den jag är, är mer än stolt över kvinnan jag växer fram till. Jag har världens bästa familj, världens bästa vänner, jag har Jenny, och jag hade helt fantastiska lärare på Lillerud – men då stod inte ens de över mig, och jag offrade allt jag var för att få en klapp på axeln av systemet som brutit ner mig. Det är inte värt det. Man måste vara rättvis i kraven på sig själv, och för dig som är som jag, så är det att sätta sitt välbefinnande över betygen. Man måste vara människa när man går ut för att ha användning av betygen sen ändå. Hörni, alltid – ta hand om er.

blogstats trackingpixel

EN LITEN STJÄRNA

Hej där favoriter! Mår ni bra? Idag är klockan inte ens 10 när jag kikar in för att säga godnatt. Det tar sig!

Har ni haft en bra dag? Det har jag. Var i stallet efter lunch och red först ut Da Vinci. Han behövde det, hade mycket spring i benen efter sina vilodagar efter vaccinationen. Hoppade och for lite innan backarna, lite svårt att hålla sig i skinnet, älskade knäppis. Sen red jag Maldini på banan, så får han gå ut imorgon istället. Idag är han dyr igen. Fokus på galoppfattningar för hans del idag. Tänk vilken utveckling han gjort nu på några veckor. Styrningen funkade halvbra när han kom, och när man krävde något av honom så antingen tvärnitade han och blev jättetvär, eller så sparkade han. Galoppfattningar var nog värsta boven. Men, tålamod, tålamod, tålamod. Han behövde en klapp på halsen, tror jag. Man får läsa av lite, känna efter VARFÖR gör han såhär? Jag tror att han är en ponny som är mycket beroende av att få bekräftelse när det kopplar för honom, för annars ger han upp – och blir tvär. Han behövde helt enkelt få massa beröm och klapp på halsen när det blev rätt, och att man tålmodigt utan att bli något arg alls förklara för honom igen när han inte förstod. Självklart får man vara tydlig, tvärnit och spark är inte okej, men man kanske kan undvika den sitsen alls genom att få honom att tycka att det kul, alltså genom att klappa på honom och ge honom beröm? Fyra dagar tog det, sen har han varken stannat eller bråkat, eller något alls. Ställer sig positiv till arbete och vill jobba, vill blir bättre, VILL få klapp på halsen. Han tycker att det är kul. Ger inte upp när han blir trött, utan han tar i mer, kämpar, presterar och levererar. Man jobbar bäst i ett team, och det är sällan ilska, spö, och sporrar som är lösningen. Klapp på halsen och bra jobbat är så mycket starkare.

Och här sitter jag, kan stolt klappa på oss båda. Idag red jag på en åttvolt i galopp, med övergång till trav i ”krysset” och ny fattning i andra galoppen efteråt. Inga problem. Klockrena fattningar och han bjöd på bra. För tre veckor sen – inte en chans. Men nu finns det inte på kartan att han skulle göra något annat än att kriga vid min sida, tillsammans med mig. Den lilla ryttaren som får ha honom i sitt stall när han säljs kan skatta sig mycket, mycket lycklig. Det är en magisk ponny. Film på honom finns på min Instagram @ annahelleberg

Imorgon tror jag att jag rider på morgonen, före frukost. Ni ANAR inte, det går inte att föreställa sig hur gott det smakar med en stor kopp te och macka när man ridit två hästar och klockan bara är halv 10 eller så. Det finns inget bättre, nästan. Och sen känner jag för film eller så på altanen under en filt med varm choklad. Punkt. Låter som en bra plan, tycker jag. Hörni, nu ska jag ta sängen. Natti favoriter. 

Tre fruktansvärda bilder – men vi bjuder….

blogstats trackingpixel

GLUPSK PÅ DALSLAND 2

God morgon favoriterHoppas ni mår bra.

Jag har sovit mer än 10 timmar inatt. Välbehövligt. Red båda hästarna igår innan jobbet, vilket innebär att klockan ringde mer än tidigt. Dinis pass diskuterar vi inte – vi har mycket förbättringspotential idag, så att säga. Älskade lilla skräphäst. Da Vinci där emot var lika duktig som alltid. Mer och mer så blir det så tydligt att det verkligen är en häst man rider med hjärtat. Praktisk ridning, alltså trampa ner hälen, rak i ryggen och så vidare, det är grunden, men jag vill tro att om man ska ta sig hela vägen så måste man rida med hjärtat. När jag rider honom, vi är som ett. Hans hjärta slår i takt med mitt, våra andetag möts på mitten om omsluter varann. Hans svårighet inom ridningen är att han är så otroligt ”öppen”. Han kommer ta emot alla signaler du ger honom, men om du säger gå, och ditt hjärta säger vänta, då kommer han vänta. Så fort en ny person kommer dit, man ser hur han läser av, känner av, tar kontakt. Min magiska lilla häst. 

Efter ridningen så var det bara att ladda upp för Glupsk, dag 2. Att det skulle vara lugnare dag 2? Ja, vissa stunder var ju faktiskt kön bara inne i butiken. Vilket drag? Ny dag med glada människor som strosade runt i området och lät sig inspireras av dessa eldsjälar. Och igår bageriet, en icke-existerande kö, och försöka hålla koll på vems bröd som är vems och om jag redan frågat om kvitto? Inte konstigt att man blir trött när man kommer hem, haha. Men vilket team vi är. Lisa i lördags och Sandra igår som började grädda bröden redan 03:30, och sen fullt ös till cirka 17:00. Heja oss.

Dagen är oplanerad. Nu i denna stund ska jag gå och fika hos farmor, och sedan ska båda hästarna ridas ut. Det var det, haha. En lugn och skön ledig dag, efter en smått kaotiskt helt. Underbart. Hörni, vi hörs sen – tills dess, ha en superfin dag.

blogstats trackingpixel

FIRST THING TOMORROW 

Hörni, jag är dödligt trött. I’ll get back to you guys first thing tomorrow morning. Bra dag, hysteriskt intensivt, men underbart bra. Hoppas eran varit likaså. Sweet dreams favoriter.


Bjuder på två från stallet i morse. Mina älsklingar. 

blogstats trackingpixel